Byggnader som inte ens kan bli ruiner.
”Naturligt mineralvatten från Guttsta källa i Hedströmsdalen”.
Så lyder texten på det vatten som Ica säljer under sitt eget varumärke. Som många reklamtexter om livsmedel finns orden här till för att ge produkten en hemvist. En plats som beskrivs tillräckligt vagt för att erbjuda utrymme för köparens associationer och föreställningar och samtidigt tillräckligt tydlig för att signalera autenticitet. Att Hedströmsdalen såsom faktiskt plats är okänd för majoriteten av de som köper vattnet är här ingen nackdel, utan tvärtom en förutsättning för ordens verkan. Det som beskrivs är en utopi i den bokstavliga betydelsen: en plats som inte finns. Den verkliga platsen är något helt annat än den utopi som skisseras med hjälp av plastflaskans text – i varje fall den specifika del av Hedströmsdalen som tas i anspråk av Guttsta källa, som sedan 2011 ägs av det finländska företaget Finn Spring Oy.
Den lilla fördjupning i landskapet strax söder om bruksorten Kolsva, mellan Hedströmmen och väg 250, där källan befinner sig, saknar inte pastorala kvaliteter av den typ som antyds av förpackningens text, men sedan 2018 skuggas dessa effektivt av en 16 meter hög lagerbyggnad med en fönsterlös fasad: en överdimensionerad monolit som inte bara dominerar det omgivande jordbrukslandskapet utan också bryggeriets ursprungliga lokaler och de andra byggnaderna som utgör den lilla byn Guttsta. Den totala storleken? Uppskattningsvis närmare 1000 kvadratmeter.
Lagerlokalen väcker helt andra associationer än texten på vattenflaskorna. Först och främst signalerar den inte autenticitet eller ursprung, utan anonymitet och platslöshet. Det är uppenbart att den inte är ritad för eller med hänsyn till den specifika plats där den befinner sig. Det här är en typ byggnad som skulle kunna befinna sig vart som helst, men som aldrig hör till någon plats. Byggnaden är i grunden endimensionell. Istället för att höra till en plats så hör den till en verksamhet där den syftar till att garantera ett effektivt flöde av vatten från själva källan. Dess endimensionalitet och enkelriktade rörelse understryker avsaknaden av relationer till platsen. Den är inte en del av platsen, utan har bara rests där som ett tält.
I likhet med andra nutida lagerlokaler liknar också denna byggnad först och främst ett tält, vilket signalerar tillfällighet och icke-permanens. Betraktad på avstånd ser också den grå fasaden ut att vara spänd kring stommen som en duk. Men i själva verket är det plåt. Kombinationen av form, storlek, och material skapar ett paradoxalt visuellt intryck, en blandning av icke-permanens och permanens, en vacklan mellan det efemära och det beständiga.
Trots att byggnaden enbart finns till för att fylla en funktion i en verksamhet så säger den ingenting om den typ av verksamhet som pågår. Den grå fönsterlösa fasaden markerar inte bara att det här är en byggnad för vilken platsen är irrelevant, utan den döljer också effektivt verksamheten som pågår inuti. Den är sluten, självtillräcklig, och sannolikt mycket kostnadseffektiv.
Ordet "effektiv" är central här. Det är en byggnad som är designad för att vara effektiv i det korta perspektivet. Den saknar såväl förflutet som framtid. Den har bara ett nu. Den kommer att upphöra i samma ögonblick som verksamheten upphör. Till skillnad från den ursprungliga fabrikslokalen är den endimensionell; den kan aldrig bli något annat än vad den är just nu; inte ens en ruin. Vad kan det bli av den? Kanske kommer den någon gång att monteras isär och byggas upp på en annan plats? Eller så kommer det bara att falla samman och bli till avfall.
Det byggnaden representerar är ett dystopiskt nu. Här finns inget förflutet, ingen framtid. Följaktligen krävs det också distans för att uppfatta skönheten på den plats där lagerlokalen befinner sig. Förutsättningen är att inte vara där.