Vi använder namn för att avgränsa det ena från det andra; för att identifiera.
(Var börjar och slutar en skog?)
Namnet är inte ett begrepp som samlar flera företeelser av samma sort, som ”människa”, ”stad”, ”minne”, ”glänta”, ”skog”. Det betyder inte på samma sätt som till exempel ett substantiv. När jag säger namnet tyst för mig själv, är det ett specifikt ansikte som framträder. Namnet hör alltid till någon särskild, till just det ansiktet, den gestalten, den staden, den skogen ... med så mycket björnmossa.
(Kvinnan som vägrar att skriva sitt namn av rädsla för att bli bestulen på namnet/sin personlighet.)
När jag inte hittar namnet så är ansiktet lite suddigt, skogen liksom i dimma, när jag sedan minns det, namnet, klarnar det.
Namnet är (liksom fotografiet) oupplösligt förenat med ett specifikt ansikte, en specifik kropp, en specifik skog.
”Jag sprang på X igår.” ”Kul! ... Jag tror det var två år sedan jag såg henne, och Y...” ”Nej, inte den X.”
Utan namn är det svårare att vara subjekt, en specifik röst, vilja, rörelse, andedräkt...
Vad betyder namnet för skogen?
(Kolmården, Sherwoodskogen, Tiveden, Årskogen, Amazonas, Ödmården, Schwarzwald?)
När vi ger ting namn, får de en egen, specifik, personlighet. Kramdjuret får liv, upphör med att bara vara kramdjur, blir någon. Att ta namnet från någon, något, är ett sätt att beröva den, det betydelse. Att ge någon, något – en människa, en bukt, en stad – ett annat namn är att utöva makt, ta det i besittning, orättfärdigt eller rättfärdigt.
Namnet, när vi hör det, eller uttalar det tyst för oss själva, hjälper oss att minnas. Namnet lockar fram, lockar tillbaka.
Rädslan att namnet på den döde ska locka tillbaka den som bar det när det utsägs. Därav namnförbudet. Att säga namnet på en död är att kalla tillbaka henne till livet.
”Mashti” – ”vad är dess namn?” – är ett ord som ersätter det specifika namnet, när det är oklart om den som bar det fortfarande finns kvar. Det är ett ord för det obstämbara. För det som kanske finns, kanske är försvunnet.
Vad är dess namn?
Här, i Hedströmsdalen, saknar många skogar namn. Jag saknar namn på skogarna som jag rör mig i. Vad beror det på? Är det för att skogarna här har en tendens att plötsligt bara försvinna, och då inte bara enstaka träd, utan hela skogsområden. Att det inte är meningsfullt att ge ett namn till något så obeständig?
Hur ska jag minnas dem om de inte har några namn?
We use names to distinguish one thing from another; to identify.
(Where does a forest begin and end?)
A name is not a concept that collects multiple phenomena of the same kind, like “human,” “city,” “memory,” “glade,” “forest.” It does not have the same meaning as, for example, a noun. When I say the name silently to myself, a specific face appears. The name always belongs to someone particular, to just that face, that figure, that city, that forest … with so much hair moss.
(The woman who refuses to write her name for fear of being robbed of it—of her personality.)
When I cannot find the name, the face is a little blurry, the forest somehow in mist; when I then remember it, the name, it clears.
The name is (like the photograph) inseparably tied to a specific face, a specific body, a specific forest.
“I ran into X yesterday.” “Nice! … I think it’s been two years since I saw her, and Y…” “No, not that X.”
Without a name, it is harder to be a subject, a specific voice, will, movement, breath...
What does the name mean for the forest?
(Kolmården, Sherwood Forest, Tiveden, Årskogen, the Amazon, Ödmården, the Black Forest?)
When we give things names, they receive their own, specific personality. The stuffed animal comes alive, ceases to be just a stuffed animal, and becomes someone. To take away someone’s, something’s name is a way to deprive them/it of meaning. To give someone, something—a person, a bay, a city—another name is to exercise power, to claim it, unjustly or justly.
The name, when we hear it, or whisper it silently to ourselves, helps us remember. The name calls forth, calls back.
The fear that the name of the dead will call back the one who bore it when spoken. Hence the prohibition of names. To say the name of the dead is to summon her back to life.
“Mashti” – “what’s its name?” – is a word that replaces the specific name, when it is unclear whether the one who bore it still remains. It is a word for the indeterminate. For that which perhaps exists, perhaps has vanished.
What is its name?
Here, in Hedströmsdalen, many forests lack names. I lack names for the forests I move through. Why is that? Is it because the forests here have a tendency to suddenly just disappear, and then not only single trees, but entire forest areas. That it is not meaningful to give a name to something so impermanent?
How will I remember them if they have no names?