Skog är rörelse.
Längs isarna som för länge sedan täckte stora delar av Skandinavien växte dvärgbjörk, vide och malört. När det blev varmare rörde sig skogarna norrut: björk, rönn och asp. Med skogarna kom djuren – vildren, kronhjort, och älg; varg, björn, lo, vildhäst, och hare. När isarna åter bredde ut sig drog sig träden tillbaka. Med skogarna djuren, och med djuren människorna. När isarna sedan smälte igen, bildade sjöar och försvann ut i havet, kom skogarna tillbaka.
Rörelse är tid.
Att gå in i skogen är att delvis lämna nuet och träda in i en annan sorts tid, en som är öppnare. Många tider är närvarande samtidigt i skogen. Den passerade tiden finns i förnan, i mineralerna, i torv och kol; den kommande i knoppar och i skott. Nuet är sammanblandningen. Det är inte som i många städer – att det förflutna finns där som monument eller arkitektur, som på ett uppenbart sätt hör till andra epoker än den nuvarande. I skogen ter sig det förflutna inte som förflutet; i skogens nu agerar historien, den är aktiv kraft. Gränserna mellan olika tider, mellan död och liv, är upplösta. Liksom mellan arter. På träden lever svampar och lavar, under barken småkryp, som hackspettar livnär sig på. Och döda klippor omsluts av levande lavar; de är en del av stenen. Det döda när livet och livet när döden. Det är både skrämmande och trösterikt.
Samtidigt som skogar tycks upplösa gränser och definitioner har många skogar just fungerat som gränser, mellan landskap, och städer. Det finns ett ord för sådana skogar: gränsskogar. Somliga av dem var beryktade rövarskogar; att färdas genom dem var förenat med risker.
På svenska säger vi att vi går in i skogen. Det är ett sätt att tala som ger uttryck för en intim relation till skogen, att man på något sätt hör till den. Att vara i skogen är att vara en del av den; att på sätt och vis vara skog. Friheten många känner under skogsvandringen är inte bara en frihet från andra platser, utan också friheten att vara del av, att tillhöra – en annan sorts frihet än den frihet som betyder samma sak som oberoende, det vill säga: att inte vara del av, att slippa tillhöra. Skogen är något som omsluter en, och som också finns inuti en. För en människa som vuxit upp i närheten av skogar kan därför frånvaron av dem vara svår. Efter en längre tid av stadsliv kommer saknaden: den inre skogens klagan. Skogen som finns inuti en behöver näring från yttre skogar. Om den inte får det förtvinar den.
Skog är livsmiljö, vardag, mytologi, och fiktion. Den är svampplockning, jakt, resurs, material, ekonomi och tillväxt. En skog är en plats där olika tider samexisterar. Det tar därför lång tid för en skog att bli till, för att olika tider ska kunna samlas i den. När ett en skog kalhuggs försvinner inte bara skogen som plats, utan också skogen som tid. Med moderna skogsmaskiner går det fort att kalhugga en skog, och att utplåna tiderna den utgörs av. Efter bara några veckor ligger trädens stammar sorterade i väldiga högar längs vägkanterna och väntar på att transporteras bort.
När skogen försvinner klagar den skog som finns inuti en.
Along the ice that once covered large parts of Scandinavia, dwarf birch, willow, and wormwood grew. As it got warmer, the forests moved northward: birch, rowan, and aspen. With the forests came the animals – reindeer, red deer, and moose; wolf, bear, lynx, wild horse, and hare. When the ice spread again, the trees retreated. With the forests went the animals, and with the animals, the people. When the ice melted again, forming lakes and disappearing into the sea, the forests returned. Forest is movement, movement is time. To enter the forest is to step into a different kind of time, or many coexisting times. The past time exists in the soil, in the minerals, in peat and coal; the future rests in buds and shoots. Many different pasts and futures coalesce in the present. It is not as in the city – where the past exists as monuments or architecture, clearly belonging to other epochs than the current one. In the forest, the past is an active force in the present. The boundaries between different times, between death and life, are dissolved. Fungi and lichens live on trees, under the bark are insects that woodpeckers feed on. Dead rocks are covered by living lichens; the dead clings to the living and the living clings to the dead. It is both frightening and comforting. To walk into the forest is to become part of it. For people who grew up close to deep wild forests, the absence of forest is painful. The deep wild forest is also very different from tree plantations or forest groves in the city. After a long time without forests the inner lament of the forest makes itself heard. When forests disappear, the forest within you mourns. When forests disappear, symbiotic relations disappear. When forests disappear, mushrooms and lichen, bird species and their habitats disappear. When forests disappear, memories disappear since our memories are activated by specific things, places and scents. The loss of a particular forest area radically changes the experience and meaning of a place as a whole. How many trees can be cut down before the identity of a place or its genius loci is lost?